"Hälsa-på-gamla-grannar-julturné"

Jag och mina tre äldre bröder hade ett kärt uppdrag varje julafton. Vi bodde i ett hus där även vår mor är uppvuxen så runt om oss fanns det en massa tanter och farbröder som känt vår familj under flera decennier. Som liten tyckte jag dessa gubbar och gummor verkade vara hundra år, minst.

Mamma satte tomteluvor på våra huvuden och små julklappar i våra händer och skickade i väg oss fyra på en "hälsa-på-gamla-grannar-turné".

Vi började oftast hos Tant Inez. Hon var från Karlskrona och det hon nog helst av allt ville vara, var att segla på havet. Hon berättade alltid de mest spännande historierna från de sju haven. Väggarna pryddes av många tavlor med skepp på lugna, soliga hav och tavlor med skepp i stormväder. Hon hade varit gift med en sjökapten men sorgligt nog gick bort han strax efter bröllopet så hon hade levt hela livet själv. Hos henne fick alltid mina långa bröder hjälpa till med julgransljusen och sätta stjärnan i topp. Med åren blev hennes historier mer och mer avancerade. Hon ska, enligt henne själv, ha träffat flera historiska män bl.a Hitler och Nelson Mandela. Ja, vi får nog aldrig veta sanningen om det...

Nästa stopp var hos Tant Stina och Farbror Ragnar. Tänk på den sötaste och gladaste lilla gumman ni mött och ni har Tant Stina. Alltid glad och alltid med en skål bridgeblandning i närheten. Farbror Ragnar var lite mer bullrig och jag kan inte minnas att jag någonsin talade med honom. Det nyttjades tobak av alla de former i det hemmet. Cigaretter fanns till bjuds i flera silverskålar och piprensare låg det överallt i fall man helt plötsligt var i behov av en sådan. Väggarna hade nog varit vita en gång men nu var de ljust gula. Våra julbesök hos dem blev ganska korta, kanske för att de inte behövde prata av sig lika mycket som de ensamstående.Eller var det för att luften var lätt dimmig...?

Sen var det Tant Preuislers tur. Hon var en parant dam från Tyskland. Hennes hus var annorlunda inrett, lite pampigare. Hallens väggar var klädda med mörkt träpanel. Hon var alltid så glad att se oss och jag tror vi alla satt och nickade och höll med i det hon sa men kanske inte alltid förstod för hennes ganska kraftiga tyska brytning. Hon var rätt rundlagd och bjöd frikostigt på en massa, i våran smak, konstiga julchoklader. Det var som en sport för oss syskon att försöka gömma de där torra chokladdoppade kexen eller slajmig fruktgelé. För att säga "nej tack" det går ju inte, speciellt inte på julafton.

Sen var det vidare till Tant Vera men det är värt ett eget inlägg...

Föräldrahemmets adventsstake. Om ni tittar ordentligt finns det en bild från 70-talet bakom staken med oss fyra syskon. Jag i stolen med en passande tomteluva...